Marie

Baloo-engelsk springer spaniel f. 2011 09 13

Det finns en sak som är ledsamt med djur och framförallt hundar. De lever en väldigt kort tid tillsammans med oss människor. Är man lyckligt lottad är det 10 år på ett snitt. Det är egentligen väldigt kort tid. Man hinner nästan bara få den vilda unghunden precis som man önskar och den börjar tänka precis som dig själv och så är det bara några såna år kvar innan man måste ta farväl.

För mig och Baloo var det ändå alldeles helt påtok för kort tid.

Vår saga tillsammans började gå mot sitt slut vintern 2016. Baloo började halta på ett framben. Jag förknippade det med en olyckshändelse under en skogspromenad, så han fick gå kopplad för att vila sig. Hältan kom och gick så diffust att jag tillslut bestämde veterinärtid.

Noga undersökt av veterinären så kunde konstateras att hans tass var skadad och den röntgades. De små tårna var stukade och vila beordrades med antiinflammatorisk medicin.

Där slutade inte vår saga för en annan hälta dök plötsligt upp och nu var det andra benet och det verkade sitta högre upp. Nytt besök med röntgen och undersökning. Troligtvis bicepssenan som var skadad. Vila och medicin ytterligare någon månad.

Vi hade nu kommit långt in på våren och absolut ingen förbättring,trots koppelpromenader och mycket försiktig het vid konvalescensen.

Nu begärde jag att han skulle öppnas och opereras med artroskopi! Så här kan han inte gå ,sa jag till veterinären.

Så fick det bli och jag tyckte att jag lämnade Baloo i goda händer och överlåt det proffsiga till kliniken.

Veterinären hade gjort en rätt komplicerad artroskopi ,men det var inte bicepssenan som var trasig. Det var ett ligament i bogleden vilket krånglade till det hela än mer-.Läketiden var 6 månader och strikta förhållningsorder.

Min kära kära Baloo som var så levnadsglad med ett strålande humör var nu ett vandrande kolli med en rehabsele runt sina ben för att förhindra att han sprang och hoppade under vilotiden.

Jag kan säga att den hunden hade ett temperament utan dess like. Aldrig arg eller frustrerad på oss utan glad och tålig tog han sina dagliga små turer på 5 10 minuteri taget. Ja la små korta korvspår på gräsmattan, gömde godis och småtränade lite trix,men vad hjälper det när hela hunden spritter av iver att få röra på sig.

Jag måste säga att man ska vara väldigt tålig för att uthärda detta! Även vi människor sätts på enormt prov. Det hela pågick i två månader då jag började ana att något ändå inte var rätt. Det var inte en tillstymelse till förbättring och jag ringde veterinären igen. Nu var det semestertider och kliniken var stängd. En katastrof !

Ringde omedelbart efter semestern och fick komma tillbaka för att visa upp honom. Han borde ha slutat halta efter tre veckor, upplystes jag om nu! Herregud! Det fanns inte med i konvalescens- beskrivningen.Hade det gjort det så hade jag väl ring direkt för en konsultation,

Efter det här besöket så sökte jag djursjukhuset i Uppsala Ulltuna istället. Jag fick remiss på magnetröntgen och ultraljud , äntligen!

Två gånger var jag tvungen att besöka Ulltuna och sista gången gjordes en utredning som tog en hel dag i anspråk.

Min kära älskade vän hade fått en nerskidetumör högt upp i benet och var utom all räddning. Det var en ytterst ovanlig åkomma .

Det kändes väldigt skönt att få ta hem Baloo och att tillbringa några dagar tillsammans innan jag fattade det slutgiltiga beskedet .

Den sista natten kom och du värmde våra frusna hjärtan. En evigt glad och trogen kamrat som aldrig lämnade min sida. Ivrig på varje ny uppgift som jag hittade på åt dig.
Kantarellsök, freestyle , lydnad och agility .
Solen steg upp även den dagen och var otroligt vacker och skön över Krokfors. Jag kände mig så oerhört ledsen och sorgsen.

Smakbitar från bordet , pannkaka i skålen och en smaskigt märgben att gnaga på.
En lång lekstund i gräset med dragkamp om trasan. Du drog och höll mot , på tre ben.
Jag kastade apporten och inte en tvekan, du galopperade direkt och hämtade den åt mig.
Godissök i gräset och ivrigt du letade.

Vi tog varandra i händerna Leif och jag när vi gick den sista promenaden så långt som du orkade längst Sundborns ån.

Hur ska livet kunna gå vidare med huset så tomt efter dig , Baloo.

8. feb, 2017

8. feb, 2017